Din röst...

Återigen en Karin Boye dikt. Just denna får mig att tänka på livet i stort och hur ruskigt sårbara vi är. Att förutsättningarna ändras, att allt plötsligt går emot dig. När du sitter där i din ensamhet framför datorn...

Din röst...

Din röst: i en gammal fruktträdgård en halvt igengrodd gång
med djupa skuggor och bjärt sol och plötslig fågelsång,
en gång av förvildat hemligt liv och sus och ensamhet --
hur äventyrligt ensam och vild är det bara jag som vet.

Och när jag vaknar om natten, då vaknar jag i den,
och jag går vilse i gröngenomskinligt skuggspel igen.
Där bor jag timmar och timmar och vet väl, att vem
du själv vill följa och vart du hör, är här mitt hem.

Din röst: jag har hört den i tjugo år, och allt vad du har sagt
har legat sjunket i mig och glömt, men laddat med makt.
Nu hör jag det ord för ord som i går, det fyller natt och dag.
Det var mina ådrors värme. Det var mitt hjärtas slag.

Vad är det för djup i oss, där allt det gångna finns?
Eller är det bara d i t t väsen, d i n röst jag minns?
Du var mitt livs fullbordan. Hur mognade den till slut?
Ett kvävt träd, ett våndans träd, slog äntligen ut.

Jag vet det, för alla säger det: din tid är kort
Jag kan inte föreställa mig, att du går bort.
Det finns ingen värld att leva i, där du inte bor.
Min tanke förnekar undret. Men hjärtat tror.

Karin Boye