Dator + Ipod = Ingen bra idé

Hej gott folk! Den som vill höra söta historier om rosa små elefanter kan sluta läsa här och nu. Jag är förbannad! Datorer är den sämsta uppfinningen någonsin. Datorerna borde aldrig ha uppfunnits. Datorer kan kasta om ens liv och bara förstöra. Datorer är det värsta jag vet. Nåväl, varför har jag nu plötsligt fått denna inställning till en maskin som annars kan vara så hjälpsam och mångsidig? Jo, vi tar det från början. P (som jag skriver uppsats med) och jag möttes upp i skolan idag vid 12-snåret. Humöret var på topp och vi började se ett ljus i uppsatsens annars så bäcksvarta tunnel. Bara två dar kvar med skiten hängande över sig. Allt gick som planerat och vi skrev till tangentbordet glödde. Vid 22-tiden hade vi hunnit med mer än förväntat och allt kändes perfekt. Morgondagen skulle då bara bestå av sammanfattning och korrekturläsning, hur lungt som helst. P som satt med sin bärbara dator skulle föra över en fil från den till den stationära och sen skulle vi vara på väg hem. När han pluggade in USB-kabeln till den stationära brakade helvetet loss. Datorn som satt på allt som vi skrivit under dagen ville inte va med o leka längre utan bara frös till is. Hur länge vi än väntade så bara stod den där och tillslut kunde man nästan urskilja ett hånflin från diskettenheten. Vårt enda alternativ var att trycka på resetknappen och alltså starta om eländet. Vid detta tillfället var jag inte speciellt oroad. Vi hade ju sparat säkert hundra gånger under dagen och jag mindes med stor tillförlit att jag sparat bara minuten innan vi kopplade in USB-kabeln. När datorn åter kommer igång känns allt som vanligt och jag drar i smyg en lättnadens suck. Sekunden senare satte jag den smarriga fruktkolan i halsen. Allt som vi under dagen skrivit och kämpat med var borta. Jag började känna mig illamående och väldigt liten i den stora världen. Detta kan fan inte vara möjligt! Efter några minuter av hjärtinfarkt och halsbränna stod saken klar. Allt är borta. Jag kastade mig på min mobiltelefon och ringde min bror. När han väl svarade frågade jag om han kunde ringa upp mig. Jag försökte låta lite sådär orolig, ja nästan gråtfärdig för att han skulle skynda sig att ringa upp. Efter några sekunder ringde han och jag förklarade med hjärtat i halsgropen vad som hade hänt. Min bror som är en datorkunnig prick guidade mig självsäkert genom labyrinter av " default users" och "delade dokument", men ingenstans hittade vi det vi sökte. Efter 20 minuter gav vi upp. Allt vi hade skrivit var borta, ja om inte borta så i alla fall bortanför vår horisont. Imorgon ska vi, lika tidigt som när Nyhetsmorgon" på TV 4 slutar, gå till skolan och söka upp en systemadministratör, eller som vi brukar säga "en processor", som förhoppningsvis kan hjälpa oss att få fram vår förlorade tro på livet. Så nu ska jag hoppa i säng och förhoppningsvis inte vakna på fel sida imorgon. Då kommer "processorn" inte få det lätt...