Rolex eller?

Torsdag den 29 december kommer gå till historien som en av de absolut segaste. Har inte gjort något vettigt förutom pillat ludd från naveln (det gillar du Krzys va?), skrapat bilen och tittat i en IKEA-katalog. Det var först när jag började sortera massa bilder på datorn som jag, för dagen, upptäckte att det faktiskt fanns ett liv utanför hemmets trygga vrå. Tittade på massa bilder från min australienresa och fick i ena vrån av en bild syn på den här klockan som ni förhoppningsvis ser på bilden. Visst ni att just denna klocka var nära på att knäcka mig fullständigt?

Händelsen utspelade sig i norra Australien i ett naturreservat som heter Kakadu. Vi (Ija & jag) var ute på safari med 7-8 andra och var påväg hem, en resa på ca 40 mil. Det var sådär äckligt varmt den här dagen, uppemot 36-37 grader. De flesta av oss var ganska sega och det blev inte bättre av att A/C:n i bilen var paj. Att vattnet höll på att ta slut gjorde inte livet lättare för någon av oss heller. När vi hade kommit ungefär 15 mil kommer Ija på att hon saknar sin klocka som brukar ha sin givna plats på ryggsäcken. Hon böjer sig sakta fram mot mig och berättar om det hela. Hmm, var sjutton kan den vara? Det var verkligen en bra klocka (om än billig) och vi hade nytta av den hela tiden så vi börjar naturligtvis kolla runt i vår packning. Men den fanns verkligen ingenstans. Vid det här laget hade vi fått förklara för resten av gänget vad som hade hänt och på nått sätt fick även chauffören, tillika vår guide, fått reda på det hela. Australiensare är väldigt hjälpsamma ska ni veta så rätt som det var så vänder han bilen och börjar köra tillbaka mot campingplatsen. Det hjälpte inte hur mycket Ija än försökte förklara att det bara var en simpel gammal billig klocka det handlade om, han körde vidare ändå. Som liten svensk i den stora världen blir man ju självklar lite generad och man börjar snabbt tacka de övriga i bilen för att de faktiskt står ut med en. Eller det kanske de inte gjorde när jag tänker efter? I vilket fall, vi kommer tillbaka till vår lägerplats efter en bra stund och där i vårt lilla permanenta tält ligger faktiskt klockan kvar. Skön känsla vill jag lova, för om den inte legat där, då hade inte jag satt mig i den där bilen igen frivilligt. Så börjar vi då köra hela den långa vägen hem igen. Har nog aldrig varit så nära att stupa, av solsting eller vätskebrist, i hela mitt liv. Resan tog x antal timmar extra p g a klockan men det var det helt klart värt (?). Tror faktiskt fortfarande den tickar. Var hyfsat skönt när vi kom fram till vandrarhemmet och man fick lägga sig en en skön och varm(fortfarande 37 grader ute) säng. Har funderat på hur katten han guiden tänkte där egentligen. Antingen fick han väl för sig att det var en svindyr Rolex eller nåt, eller så var han sådär sjukligt hjälpsam som bara australiensare kan vara. Jag tror på det senare... ÅK DIT!